Hela havet stormar är ett sällskapslek var deltagarna bör gå runt ett antal uppställda stolar (en färre än antalet deltagare) mot ljudet från musik. då en utomstående lekledare plötsligt stänger från musiken gäller det till deltagarna för att så snabbt som möjligt sätta sig på enstaka av dem lediga stolarna. Den vilket inte får en personlig sittplats då blir utslagen ur leken.
Därefter tar lekledaren försvunnen en från stolarna, startar musiken vid nytt samt leken går vidare. Vinnare blir deltagaren som sitter på den sista kvarvarande stolen. Leken är vanlig på barnkalas. En liknande lek existerar fruktsallad.
Leken inom TV och film
[redigera | redigera wikitext]
Varianter samt överförd betydelse
[redigera | redigera wikitext]
Inom scoutrörelsen leker man ibland "Hela Havet kraftiga oväder, Tvärtom". inom den lekvarianten ska deltagarna hjälpas åt att erhålla plats, trots att detta är ett stol mindre.[1]
Det finns ett variant tillsammans rockringar vid golvet istället för stolar.[2]
"Hela havet stormar" har även blivit en allmänt term. Det syftar då vid ett kontext där varenda inblandade existerar i rörelse, för för att eventuellt byta plats tillsammans med varandra.[3]
Se även
[redigera | redigera wikitext]
Referense
Hela havet stormar : fallstudie inifrån en myndighet
November 8,
”Hela havet stormar - fallstudie inifrån en myndighet” av Sara Kristoffersson, docent i konstvetenskap och professor i designhistoria vid Konstfack i Stockholm, är samtidens viktigaste bok om demokrati och yttrandefrihet. Historien börjar med att några studerande vid Konstfack hävdar att namnet ”Vita havet” på en av skolans utställningshallar är rasistiskt och kräver ändring. Sara Kristoffersson påpekar att namnet inte har med rasism att göra överhuvudtaget. Stormen kan börja och drevet formas. Sara Kristoffersson anses blunda för den strukturella rasismen, namninsamling sker, lärare tar avstånd och skolans styre tar i praktiken parti genom att vela och ängslas utifrån vad som är politiskt korrekt. Sara Kristoffersson för dagbok, samlar tankarna, analyserar och smular sönder argumenten och agerandet från den politisk korrekta sidan. Jag gör understrykningar och anteckningar på 30 sidor om: * Identitetspolitik; vem du är, vilken grupp du tillhör avgör vad du har rätt att uttala dig om * Normkritik; att låsa fast sig vid ett perspektiv i motsats till det förutsättningslösa * Faktaresistens; allt är en fråga om tolkn
Vill någon arbeta på Konstfack efter detta?
Sara Kristofferssons bok om Vita havet-debatten är en skildring inifrån stormens öga
Först tänker jag: titeln är genialisk. Sedan: vem är det som blir utan plats när havet stormat färdigt? För leken är en utslagningslek och innanför pärmarna verkar andra än Sara Kristoffersson ha svårt att hitta sin plats.
Stormen inleds i offentligheten när Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, skriver en debattartikel på DN Kultur, 1 februari , där hon påpekar att namnet på Konstfacks utställningsrum inte har någon rot i rasism utan att det kom att kallas Vita havet på grund av sina vita väggar och generösa ljus (och som en blinkning till Stockholms slott) redan i början av talet. Namnet har följt med i alla skolans flyttar, från Mäster Samuelsgatan via Valhallavägen till Telefonplan.
Artikeln väckte debatt, men utanför offentligheten hade frågan om Vita havet bearbetats i flera år, vilket också framkommer i boken.
Det är flera saker som står på spel här: identitetspolitiken och den antirasistiska kampen, normkritiken. Det är det ena, och kanske det minst intressanta. Det andra är hur institutionen, myndigheten Kon
