Sorgsen död brud

The content available on our site is the result of the daily efforts of our editors. They all work towards a single goal: to provide you with rich, high-quality content. All this is possible thanks to the income generated by advertising and subscriptions.

By giving your consent or subscribing, you are supporting the work of our editorial team and ensuring the long-term future of our site.

If you already have purchased a subscription, please log in

Samlade dikter/2/Skattgräfvaren och Brudsmycket

”Skall, evigt höljdt af glömskans natt,
Hvart minne dö i Norden?
Djerfs ingen söka upp en skatt
I denna kämpejorden?
Är lifvet blott den usla lott,
Som vi till arf af fädren fått?
Skall Sagan fåfängt lära
Oss deras bragders ära?”

Så klagande, en yngling gick
Bland skogens dystra stammar;
En ättehög han skåda fick,
Hvars spets i låga flammar.
Hans hjerta ej af fruktan skalf,
Han nalkades till kullens hvalf,

[&#;&#;]

Och sökte der, i natten,
Den djupt fördolda skatten.

Kring kullen strödd var daggens gråt,
Klart nattens facklor blänkte.
Stum fortfor Gräfvarn på sin stråt.
Då se! hans blick sig sänkte
Uppå en dunkel runehäll,
Som höljde Kirfasts trånga tjäll;
I månans bleka strålar
Sig runans trolldom målar.

När tolf i kyrkotornet klang,
Ej spaden längre hinner.
Hvad Glömskan i sitt sköte tvang
Nu skattegräfvarn finner.
Han gladt förmärker, att han re’n
Mött Hjeltens urna, brända ben,
Svärd, betsel, spjut och pilar:
Allt bredvid ägarn hvilar.

Ej utan bäfvan öppnas kan
Den mörka grafvens rike;
Men djerf, han snart i askan fann
Ett smycke utan like.
Af perlor

  • sorgsen död brud

    • Brudbuketten

    Underbar och vacker att skåda
    låg buketten frisk vid bordet,
    rosor kyssta utav solen,
    liljor smekta utav västan.
    Bruden, nittonårig ungmö,
    hade fått den från sin fästman
    just inom dag vid bröllopsdagen.
    Ljuva dag, liksom skulle viga
    samman tvenne trogna hjärtan
    och denna går sålunda glad mot bordet,
    kysser rosor, kysser liljor,
    samt mot barmen rosor, liljor
    kärleksfullt samt ömt dem sluter
    samt betraktar lycklig dem åter.
    Dock för tillfället bäst denna dem betraktar
    drar ett tanke utav vemod
    genom ungmöns själ, och sorgsen
    talar denna till rosor, liljor:
    ”Underbara, sköna blommor,
    o, hur ljuvligt friskt I doften,
    svaren, svaren om inom veten
    för att idag Er tid existerar ute,
    för att hur än I glöden, strålen
    skolen I Er fägring mista
    innan aftonen västern purprat,
    sakta vissna bort, o svaren:
    Veten I för att Döden skurit
    redan försvunnen Er svaga livstråd?”
    dock till ungmön viska sakta
    rosor, liljor: ”Granna flicka,
    slut existerar döden, detta veta
    oss som döden redan tagit,
    när ifrån stängeln oss han skiljde.
    O, hur skönt än att inom döden
    tjusa, då existerar döden hurtig.
    Minns för att du ett dag skall vissna;
    förmå du tjusa än inom döden,
    är kapabel du locka kyssen åt dig
    avsluta uti kärligt famntag,
    lika ljus blir då din dödss